Norra Kvill Nationalpark och Kvilleken

Jag är inte överens med det val som min GPS väljer. Den leder mig in på en massa småvägar.

 Det är en fin gammal skog med stora stenar, gamla och höga träd.

Men svårfotograferat med det hårda, starka solljuset.

 Trolska små sjöar, stora Idgölen.

 Då är det dags för GPS:en igen att välja mig en väg till Kvilleken. Nu blir det, om möjligt, ännu mindre och smala skogsvägar, som t o m har gräs i mitten. I en uppförsbacke orkar inte bilen upp och när jag lägger i ettan slirar den bara, så jag får försöka rulla ner den, men det håller på att gå rent åt skogen. Att backa är inte min starka sida ens med en vanlig bil Jag kommer av vägen och ut i vegetationen. Hur som helst får jag upp den på vägen igen och tar ny fart och lyckas precis, men det var ingen angenäm upplevelse. Som tur är möter jag ingen.

Kvilleken eller Rumskullaeken, som den också heter.

Den har en omkrets på 14 meter och lär vara Sveriges äldsta ek.

Den mår inte så bra och har inte många blad kvar,

 

Här vid Kvilleken stannar jag för natten och blir åter helt ensam.

Det kom en "plåtis" sent om kvällen och jag hade en förhoppning om att den skulle stanna kvar, men icke. Sömnen blir inte så god, när man inbillar sig att man ska bli överfallen.