Borensberg vandrarhem med ställplats och Göta kanal

Jag testar en annan GPS i mobilen. Men jag vet faktiskt inte hur de lotsar mig. Små vägar igen. 

När den visar att jag ska svänga in på något som liknar en gångstig och med kanalen rakt framför, då tappar jag förtroendet helt och jag lyckas backa och vända. Den visar sedan en rundtur på ca 14 km och så är vi tillbaks på samma gångstig. Då upptäcker jag att det faktiskt är en skylt med pil ditåt och vandrarhem. Så jag kör in där igen och kör på en smal grusväg med kanalen tätt inpå ena sidan.

Framme vid Vandrarhemmet.

 Här har jag hittat en ställplats med EL.

Rena lyxen.

En riktigt idyllisk plats som ligger på en smal landremsa mellan Göta kanal och Motala ström.

Jag unnar mig t o m en choklad-kaka dagen till ära, då jag råkar fylla år.

Jag har också avnjutit en välbehövlig dusch efter en vecka utan (det är så de äldre i Höörs kommun har det , så jag har börjat träna).

Det här är rena bekvämligheten med tillgång till kök, WC, dusch och el.

Vänliga är de också och hundtill-låtande. Jag kan ha Tussen med i köket.

Jag tror att jag stannar här någon natt till.

Jag behöver ladda alla batterierna, dvs kamerabatteri, datorbatteri och inte minst hjärnans batteri.

Smälta alla intryck och naturupplevelser och bara ta det lugnt.

Känner mig som en människa igen. Luktar t o m gott, vilket välbefinnande som jag inte hade kunnat uppleva utan dess kontrast.

Tåkern Naturum

Här finns bland annat en utställning om Tåkerns natur och alla dess fåglar.

Byggnaden är täckt av vass från sjön.

Vy från fågeltornet.

 Vandring rakt ut i vassen.

Eller in i vassen.

Ugglorna lurar i skogen.

Vandringen avbryts här, med en hund som vägrar att gå ner för trapporna.

Se bara på honom. En sådan bestämd och envis min kan man inte lura.

Jag får helt enkelt bära ner honom.

Här är det i alla fall uppenbart att jag får stå, dock mot en avgift på 100 kr.

Det står också en annan husbil och en husvagn, så sömnen blir trygg.

Det är förutsättningarna som skapar tankarna.

Alvastra klosterruin, Ellen Keys Strand och Omberg

På nytt ute på vägarna, nu i ett bostadsområde och en väg som närmast liknar en cykelstig.

Jag förstår inte denna GPS, är den månne gjord för cyklister?

Alvastra klosterruin

 Ellen Keys strand ligger väldigt fint vid Vätterns strand.

Vi går en led på 6 km genom Ombergs bokskog naturreservat. Vi kommer också upp på en höjd, Hjässan, men då regnar det smått och åskan hörs mullra. Där blev inte mycket fotograferat.

Varma och trötta i ben och tassar återvänder vi till husbilen.

Angående 100 kronors-grejen, så köpte jag in en del proviant hemma som jag nu har räknat av och saldot ligger nu på + 238 kr.

Norra Kvill Nationalpark och Kvilleken

Jag är inte överens med det val som min GPS väljer. Den leder mig in på en massa småvägar.

 Det är en fin gammal skog med stora stenar, gamla och höga träd.

Men svårfotograferat med det hårda, starka solljuset.

 Trolska små sjöar, stora Idgölen.

 Då är det dags för GPS:en igen att välja mig en väg till Kvilleken. Nu blir det, om möjligt, ännu mindre och smala skogsvägar, som t o m har gräs i mitten. I en uppförsbacke orkar inte bilen upp och när jag lägger i ettan slirar den bara, så jag får försöka rulla ner den, men det håller på att gå rent åt skogen. Att backa är inte min starka sida ens med en vanlig bil Jag kommer av vägen och ut i vegetationen. Hur som helst får jag upp den på vägen igen och tar ny fart och lyckas precis, men det var ingen angenäm upplevelse. Som tur är möter jag ingen.

Kvilleken eller Rumskullaeken, som den också heter.

Den har en omkrets på 14 meter och lär vara Sveriges äldsta ek.

Den mår inte så bra och har inte många blad kvar,

 

Här vid Kvilleken stannar jag för natten och blir åter helt ensam.

Det kom en "plåtis" sent om kvällen och jag hade en förhoppning om att den skulle stanna kvar, men icke. Sömnen blir inte så god, när man inbillar sig att man ska bli överfallen.

Skurugata Naturreservat

Jag kör och kör på små, smala vägar en lång sträcka och som tur är möter jag ingen och tänker att där lär väl inte vara någon besökare.

Plötsligt öppnar sig flera parkeringsområden med massor av bilar, husbilar och husvagnar.

Det är en dramatisk gata med höga klippor, 30 m höga, och ganska svårgånget.

Här nere finns svalka.

Skuruhatt med fin utsikt över Småländska bygden.

Tussen är liten vid denna stora sten.

Tyvärr hittade jag denna skylt

Men jag hittade en annan skylt som sa P för bussar, så jag döpte om husbilen till en husbuss.

Helt ensam blev jag kvar här i skogen.

En stor utmaning för min rädsla.

Vilodag i Fänestad

 Vi behövde vila upp oss efter den extrema värmen och tog en tur i omgivande skog.

Jag har en viss fascination för skrot i skogen. 

Den fina trädgården blev också föremål för min kamera.

Jag har blivit så bortskämd här att jag har svårt att lämna och fortsätta färden.

Store Mosse Nationalpark

Den varmaste av varma dagar befinner jag mig, av alla platser, på en mosse.

Store Mosse Nationalpark.

Trots mosse är det torrt.

Lite fjällkänsla infinner sig här.

Det är olidligt och omöjligt för Tussen att fortsätta på denna spång i gassande sol utan någon trädskugga. Så även för mig.

Nu har jag blivit fågelfotograf också.

De gömde sig bland träden och var faktiskt inte särskilt rädda och till min fördel satt de alldeles stilla.

Kvällens solnedgång utanför husbils-hemmet i Fänestad

och jag tackar än en gång för gästfriheten på denna gård.